den tionde oktober tvåtusen sju

Det verkar som storhets vansinnet till
slut stöter på sin överman ochsin överkvinna,
hetaste paret i malminne utan nån anning om
hur fan viskulle kunna hinna,
med karriären rädda världen vi såg tiden rinna,
iväg men hur kunde kärleken försvinna.
efter alla hinder som vi kommitöver innan,
snubblade vi på de som vi inte kunde övervinna.
vi kundevinna mot hela världen, men inte mot oss själva.
stod oberörda mittoroshärden och kände grundvalarna själva,
peka finger åt dom andra ochskratta våra känslor kan ni aldrig fatta.
dom är alldeles för starka,sånt högmod måste gudarna straffa.

precis som imperiet måste gå under, faller du och jag, faller vi sönder.
i våra minsta bestånds delar du och jag, du och jag.