The long hard road out of hell

just nu ligger jag och läser Marilyn Mansons självbiografi.
(The long hard road out of hell)
Jag hade ingen aning att han hade skrivit en bok, tills idag.
jag vart glatt överasskad eftersom jag både älskar själv-
biografier och marilyn manson, eller Brian Warner som hans 
riktiga namn är. Det känns underbart att få lära "känna" min gamla
barndomsidol (som jag faktiskt har sett live) och nutida idol.
att upptäcka hans musik igen, är nästan som att bli nykär.
Känner rus när jag hör hans musik(låter flummigare än det är)
I vanliga fall tycker jag inte om sån slags musik, är mer för
sextiotals psycadelisk rock och indie, men det är något med
marilyn manson som får mig att avguda honom. 
När jag läser hans bok känner jag både beundran och samtidigt
blir jag nästan äcklad. Han har så bra åsikter men samtidigt
så dåliga. Många av hans åsikter är verkligen tvärtemot mina
egna, men ändå kan jag inte tycka mindre om honom. Hade det
varit någon annan hade jag säkert slutat lyssna på den personen.
Ska bli spännande att lyssna på hans nya cd "were from america"
och se hur dom nya låtarna är. Tyckte inte Eat me, Drink me var
särskilt bra, eller så är det bara så att jag behöver lyssna mer
för att tycka om dom. Men jag tror ingenting kommer någonsin slå
The golden age of grotesque. Men nu ska jag lägga mig ner igen
och fortsätta läsa boken, har läst halva nu, får se hur den andra
halvan är om jag ändrar uppfattning. Måste försöka slita mig också
eftersom jag ska jobba på bikbok imorgon. 

PEACE AND LOVE.